En solskenshistoria

Det hela började med att min dåvarande sambos dotter ville gå på Kvinnersta
ponnytravskola. Vi började både hon och jag. Ett eget russ inhandlades, men så
svalnade intresset. Då blev alltså jag russägare. Det lilla russet växte upp,
blev diplomsto och mamma.
Under årens lopp har jag blivit mer och mer "russbiten". Det är små starka och tåliga hästar som passar till nästan allt.

Jag köpte så en bok om Lojsta hed och bestämde mig för att åka dit. Men bara för att titta!!! Jag ringde Börje Johansson som är tillsyningsman och alltiallo på Lojsta. Kom du, sa han, så ska jag visa dig runt. Ja, hur tror ni det slutade!?
Jag köpte två grabbar! En treåring och ett föl.
Treåringen blev kastrerad, jag fick hämta honom på Solvalla och han fann sig bra med mina andra hästar.

Så ringde Börje. På söndag kommer färjan till Nynäshamn.
En granne en bit härifrån skulle också hämta häst, så vi gjorde gemensam sak.

De var så små, och så frågande! Sex fölungar i varje transport och en av dem var min! Det var inte så dumt att åka i sällskap, då hade de varandra.

Då vi kom hem fick min fölunge bo kvar hos grannen första natten, så hämtade jag hem honom på måndag förmiddagen. Snällt klev han på transporten.

Dagen i hagen gick bra. Jag har lösdrift, så de är ute dygnet runt.

På tisdag morgonen ringde en granne: Hej har du tappat en shettis? En shettis, sa jag. Nej de går här allihop........ Nej hjälp! Var är den nya fölungen? Det var han som var på rymmen. Han hade trasslat sig igenom tråden och gått ut! Jag ringde polisen, Radio Örebro, ja alla jag kunde komma på. Men hur skulle jag få tag på honom? Han var ju i stort sett vildhäst! Han hade haft grimma för första gången två dagar innan.

Jag tog treåringen i grimma och så gick vi....

Efter ca 4 km och en massa gnäggande fick jag se honom i skogsbrynet!! Jag blev så lycklig! Men hur skulle jag kunna fånga in honom? Skulle han
följa med mig hem?

Vi stod blickstilla, treåringen Nyter och jag. Jag vågade knappt andas. Men fölungen kom travande emot oss! Han var så glad att någon äntligen kom. Jag sträckte fram handen och fick tag i grimman, fick på grimskaftet och så gick vi hem. Lilla Qvanting följde med oss som om han aldrig hade gjort annat.

Nu har vi ett speciellt förhållande han och jag, det kan jag försäkra!

// Ewa Lindéus