Mannen som inte kan tala med hästar

Det här är historien om mannen som inte kan tala med hästar. Faktum är att han inte ens kan göra sig förstådd med teckenspråk, tjoande läten eller viftande armar. Det enda sättet han har kommit på att kommunicera med de fyrbenta havremopparna, är mat.
Tyvärr så är mat ett lite otydligt språk. Mat pratar nämligen inte bara till en häst, utan till alla hästar inom den närmaste kilometern.
Samtidigt!

I vild oordning försöker mannen, som nu inte förstår ett jota, få varje häst att äta ur sin krubba. Det slutar oftast med att en eller flera krubbor ligger utspillda, samtliga hästar har rymt ur hagen och lämnat täckena kvar efter sig på marken.
Det är i det läget det är tur att mannen som nu är mycket förvirrad har en flickvän. Hon kan faktiskt prata med hästar (lustigt nog är hon minst lika bra på att prata OM hästar också) och brukar kunna få ordning på bråkstakarna.
När lugnet äntligen är återställt, tänker mannen som nu börjar tröttna på hästar, att det kanske går att göra fred och få de små liven att förstå honom bättre om han spenderar lite tid med dem? Sagt och gjort så äntrar mannen hagen för att tillsammans med familjens busiga hingst ta en bättre titt på en retsam rival som grannen har parkerat i en närliggande hage.
Nafs! Där fick man igen för gammal ost! Ett stort hål i nyinköpta favoritbyxorna, kalsongerna och ett duktigt blåmärke på ena skinkan.

”Förgrymmade hästskrälle, det är väl inte jag som går och fjäskar för dina ston!” hojtar mannen, som nu börjat fundera på olika sätt att anrätta hästar (till middag). Hojtandet är naturligtvis inte till någon nytta, han har ju fortfarande inte lärt sig att tala med hästar.
Den hästokunnige mannen misströstar, skall det vara så svårt att vinna de fyrbentas respekt? Flickvännen finner på råd. ”Om du bygger ett hus åt hästarna att bo i över vintern, så ska du se att de kommer att uppskatta dig”. En utmärkt idé, tänker mannen, då kan de ju inte gärna ogilla mig, det är ju jag som har sett till att de får tak över huvudet.

Efter många blåa tummar och rader av svordomar står hus och höskjul klart för användning. Vad gör hästarna då? Jo, de uppskattar huset så mycket att de börjar äta upp det. Mer misströstan och reparationer.

Det är dock inte bara mannen som misströstar, likaså gör den snåle markägaren. Problemet är bara att han inte behöver riva hela huset och flytta det efter ett par månader. Det får mannen göra själv. Förresten, varför bara flytta ett hus, hästarna har blivit fler, så mannen bygger ett hus till och ett nytt höskjul på det. Hästarna mumsar förnöjt i sig de goda brädorna med nyttig kalkfärg och mannen reparerar husen i bitande vinterkyla. Återigen misströstande markägare, husen måste rivas. Hästarna gnäggar glatt över nya och roligare hagar, mannen gråter en skvätt, torkar svetten ur pannan och börjar riva de nyss byggda hästhusen.
Så går livet vidare, mannen har fortfarande inte lärt sig ett ord av hästarnas språk, men han är glad ändå, för han har ju lärt sig att såga, spika, kånka, riva och bära. Lappa byxor, snubbla med vattenhinkar i kolmörkret, baxa runt trettiokilossäckar med foder och spån som om det vore påsar med smågodis och hiva tonvis med hö in och ut ur kärra efter kärra.
Ty sådant är livet för de flesta hästtokiga tjejers pojkvänner, och när mannen tänker efter, kanske det är lika bra att han inte kan tala med hästarna. Då skulle han bara höra dem gnäggande skratta åt honom och kanske se dem peka hov när han för femtielfte gången halkar med vattenhinken eller glömmer slå av strömmen i elstängslet så att han hoppar högt på väg in i hagen med kvällsmaten!

Petter Sehlin, stolt pojkvän till den hästtokige redaktören för Öpaf´s medlemsblad