Drömmen om en ”äkta” shetlandsponny
av Pernilla Persson

Det finns många sätt att skaffa häst på. En har jag faktiskt fått, men det vanliga är väl att man letar häst bland annonser eller de kontakter man har, åker och tittar och kanske bestämmer sig för att genomföra ett köp tillslut. Eller så kan man krångla till det lite för sej.
Som jag gjorde.

Efter att ha besökt Shetlandsöarna, som i sej länge varit en önskedröm, föddes nästa: att skaffa en egen, alldeles äkta shetlandsponny, född och uppvuxen på Shetland. Sagt och gjort: en blivande fölunge tingades redan i moderlivet och en lång och spännande väntan tog vid. Så till slut, den 6 maj 2001 nedkom stoet med ett stoföl, som enligt de digitala bilderna förmedlade via Internet var fuxfärgad och grovbent med ett vackert litet huvud. Kort sagt, alldeles bedårande på ett sätt som bara är förunnat ”nykläckta” ponnyföl av shetlandsras.

Bilder och små rapporter om den lillas utveckling nådde välkommet mailboxen till och från under sommaren, men det dröjde till augusti innan jag fick se henne ”live”. Spänningen var förstås total när jag skulle träffa henne första gången. Inte skulle jag väl bli besviken..?
Redan på långt avstånd drogs mina ögon likt magneter till den minsta fölungen i flocken. Hon hade något speciellt över sin lilla rödhåriga gestalt som gjorde det självklart - hon gick bara inte att missa. Och hon motsvarade med råge alla högt ställda förväntningar. Hur hade jag kunnat tvivla på det?
I önskedrömmen om en ”riktig” shetland ingick det i planen att ponnyn i fråga skulle få växa upp på rasens karga hemland. Kanske att hon också skulle få träffa någon trevlig hingst vid lämplig ålder, innan hon skulle tas hem till Dalarnas skarpa kontrast med berg och djupa skogar.
 
Via Internet får jag följa mitt föls uppväxt. Livet på Shetland är oerhört tufft, särskilt vintertid. Det får en att förstå rasens typiska egenskaper: den dubbla vinterpälsen, lättföddheten, storleken, den där gnistan som ofelbart alltid finns i en shetlandsponnys mörka blick. Det är ingen kuriosa. Det är helt enkelt nödvändigt. För att leva på Shetland måste man vara av segt virke.

Men så blir det för första gången någonsin överskott på mitt skattekonto, med flera, sköna tusenlappar. Ett oväntat tillskott i kassan som måste välkomnas med att läggas på något alldeles speciellt. Och med detsamma bestämmer jag mig för att de ska få bekosta resan hem för min unghäst. Hon är nu två år gammal och för ung för att stifta bekantskap med någon shetländsk herre. Men det var inte så noga. Fina hingstar finns det i Sverige också, när det väl kommer bedömas som aktuellt för hennes del. Planerna för resan tar fart. Det blir att åka bil med hästtrailer bakom genom hela Norge, äntra färjan i Bergen och genomlida nära nog ett halv dygn på Nordsjöns vatten innan vi når Lerwick, och det återstår åtskilliga mil och ännu två färjeturer innan vi kommer nå min unghästs hemtrakter på Shetlands nordligaste ö. Jag vet detta eftersom jag genomfört resan en gång tidigare, men då som passagerare.
Fast passagerare blir jag även denna gång. Då ekipaget blir allt för tungt att framföras av mig som endast innehar körkort med en enda bokstav. En sån tur att man begåvats med en sambo med näsa för ett annorlunda äventyr och ett fullklottrat körkort - eller om det är en ursäkt för att testa nya bilens prestanda..?
Resan genom Norge går lätt och smidigt - fram till Oslo. Därefter går det uppför, uppför och uppför. Det är så det slår lock för öronen. Sen blir det kurvigt, och vi pratar inte små kurvor i vanlig mening utan knixiga, snäva, hårnålskurvor med versaler. Som en orm ringlar sig vägen uppför bergen mot Bergen.
Utom när vägen går igenom själva bergen - vi passerar inte mindre än 54 tunnlar, där den längsta är över två mil lång!
Det känns som en mindre evighet innan vi når färjeläget. Klockan 15 avgår Norröna från Bergen med destination Lerwick, Shetland och sen vidare mot Färöarna och Island. Jag är väldigt nervös över båtresan. Med ett halvt dygns illamående under förra resan i alltför färskt minne, kan det inte kännas på något annat sätt.
Men det är en ny, större och modernare Norröna som numera trafikerar havet och resan går oväntat bra. Inte tillstymmelse till illamående - fantastiskt!

Mitt i natten når vi Lerwick. Tullmyndigheten vill bara kontrollera att vi inte försöker smuggla in några människor i hästtrailern, sen är vi fria att beträda Shetländsk mark som vi behagar. Vi kör tvärs över Mainland, tar färjan över till Yell, korsar Yell och tar färjan till Unst. Nu är vi i alla fall på rätt ö, men fortfarande är det en bit att åka.
Spänningen är återigen stor när jag ska få se mitt lilla sto igen. Det är ganska precis två år sedan jag såg henne på riktigt och mycket har förståss hänt vad det gäller hennes utveckling.
Kommer jag att tycka att det går åt rätt håll, är frågan?
Hon är fortfarande minst i flocken, kanske hon rentav kommer att hålla minimått, men hon rör sej bland de andra hästarna med en självklarhet som bara en hög rang tillåter. Så gott som ständigt följd av hennes bästis, jämngamla Glitter, också fux.
Det är augusti och ponnyerna har redan börjat sätta vinterpäls. Jag är mycket nöjd med mitt lilla sto och nog är det fortfarande henne jag skulle ha valt om jag skulle ha gjort valet nu, istället för två och ett halvt år sen.

Veckan på Shetland går fort och den långa  hemresan närmar sej. Förutom mitt sto, ska vi ta med Glitter och ett äldre sto till Sverige. Det känns bra att hon inte ska behöva göra den långa resan ensam. Färjorna mellan öarna bokas och vi åker iväg för att lasta hästarna i, vad vi tycker, god tid.
Unghästarna är enligt uppgift grimvana men inte så mycket hanterade, men när vi kliver in till dem vägrar mitt sto att släppa oss inpå sej. Just då bestämmer sej Shetland för att visa sej från sin sämsta sida och ett strilande regn som genomdränker allt vad klädesplagg heter på några sekunder börjar falla.
Vi lastar de övriga två stona utan några större problem. Klockan går. Till slut får vi på mitt sto grimman och vi får ut henne genom grinden, men upp på släpet vill hon inte gå! Tänk att en så liten häst kan ställa till med sådant bråk. Det slutar med att vi med gemensamma krafter får lyfta på henne. Då är det fem minuter till färjan ska gå från Unst. Vi borde hinna!

Men när vi kommer över krönet ner mot färjeläget två minuter i, ligger redan färjan 50 meter ut i havet på väg mot Yell. Vi får veta att de ligger efter i schemat på grund av att det varit dåligt väder på havet hela dagen och därför försöker de köra in det genom att avgå tidigare.
Vi förstår inte riktigt logiken i det hela, men kan inte annat göra än att vänta på nästa färja. Den är vi inte bokade på, så det blir en nervös väntan. Färjorna är inte så jättestora och redan står en lastbil i filen för bokade ekipage.

Vi inser att vi kommer att missa även den inbokade färjan till Mainland, vilket innebär att vi kommer få svårt att hinna fram till veterinärkliniken för att hämta de nödvändiga intygen i tid.
Men ibland står ödet på ens sida. Vi kommer med på färjan, får köra riktigt fort över Yell och får en bra plats i kön till nästa färja och kommer med även på den.
Full fart igen mot veterinärkliniken dit vi anländer med 10 minuter tillgodo. Vi får våra papper och kan andas ut en stund innan det är dags att börja oroa sej över den långa båtresan till Norge.
Resan går bra. Jag får tillåtelse att ta mej ner på bildäck för att titta till ponnyerna under natten. De står på rad i släpet, mitt sto närmast baklämmen, så långt bort ifrån mej hon kan komma. Man undrar vad som rör sej i deras huvuden. De står och hänger med frånvarande blick och vill knappt varken äta eller dricka. Fastän de har möjlighet till det, lägger de sej inte.

I Bergen är vi först av och även här är tullen mest intresserade av att vi inte har några människor i släpet. Vi startar sista etappen mot Sverige. Vi gör många pauser för att vattna och fodra hästarna. Jag river frodigt gräs vid vägkanten som de tacksamt tuggar i sej. De ser piggare ut än på båten, och det känns bra. Men mitt sto gör sitt yttersta för att hålla de andra ponnyerna emellan mej och sej själv.

Det är natt när vi når gården där de båda andra ponnyerna har sitt nya hem. Vi lastar av allihop och släpper ut dem i hagen och så går vi och lägger oss. Dagen därpå återstår den sista biten hem. Drygt 40 mil, men det känns som nästgårds jämfört med vad vi åkt hittills. Jag tänker att vi säkert inte kommer att kunna fånga mitt sto, och om vi väl får det, kommer det bli ett himla liv när vi ska ta henne från de andra och så kommer hon aldrig gå på släpet frivilligt igen.
Men hon förvånar oss med att snällt låta sej infångas och ledas bort från de andra.
Flocken lyfter knappt på huvudet, än mindre är det någon som gnäggar eller följer efter. Inte ens Glitter.
När vi kommer fram till släpet nosar hon lite på lämmen och kliver sedan rakt in. Där ser man!

Resan går bra, även om hon ser lite trött ut mot slutet. All trötthet är dock som bortblåst när vi lastar av henne hemma och fyra mycket nyfikna shetlandsponnyer välkomnar henne med högljudda gnäggningar.
Utan några större problem upptas hon i flocken, bara hon går med på att vara lägst i rang.
Det går förvånansvärt bra för henne att anpassa sej till sitt nya hem. Hon verkar inte ett dugg ledsen över att ha blivit av med sin livslånga kompis Glitter.
Det tar en vecka, sen har hon accepterat mej också och slipper ha grimman på sej i hagen. Hon tycker inte ens att det är konstigt med alla träd.

Det är nog sant som de säger, att hästar bara är.
Och mitt sto, hon är äntligen hemma.

 

Gwyn